Minnen från Mexico ....
Låtar kan väcka tusen minnen till liv.
Denna tar mig tillbaka till varma nätter på en trång liten klubb precis vid hamnen.
Hög musik, galna engelskor på bardisken och snygga mexikanskor på scenen.
Billiga drinkar, kall corona och massor av olika vänner med olika nationalitet.
En känsla av att vara odödlig & fri de timmarna man hade ledigt och var fri i havet av festande turister.
Några timmar då vi inte pluggade, då vi inte jobbade, då vi njöt av att vara unga och fulla av framtidsdrömmar.
Min tid på båt var inte lång, men har verkligen gjort avtryck.
På detta kort ser vi en engelska , två svenskor och en polska.
Vi var de enda tjejerna i gruppen av elever på båten Carnival sensation denna termin/period.
Förlovning....
Idag är det faktiskt precis 6 år sedan jag & maken var i New York tillsammans.
Vi hade för första gången fått se min favorit musikal Phantom of the Opera, på Broadway dessutom. Vi hade ätit något lättare efter musikalen och lycklig med ömma fötter traskade vi mot hotellet.
Vi Times Square stannade vi till och tog in storheten att vara där mitt i all neon en sommarnatt, det var då han drog mig intill sig och sa en massa fina saker om oss och vårt liv och bad mig dela resten av livet med honom.
Att få ett frieri är speciellt, att fria är säkert lika speciellt. Det är stort att be någon dela resten av livet tillsammans med varandra. För mig är det en förlovning handlar om.
New york är min favorit stad och jag hoppas vi kan åka dit igen ...gärna snart !!
I morgon är en ännu större dag, men mer om det i nästa inlägg.
Nu ska jag vila lite inför nattpasset, det behövs, har knappt sovit inatt.
Lite foton från vår underbara resa ...
Musik som tar mig tillbaka
Vissa låtar skjutsar tillbaka en i tiden ...
Denna pga av texten ...
Till dig John ....
hoppas du är jäkligt olycklig !!!
Läs en del av historien här ...
En ursäkt från en "mobbare"
Att en ursäkt 15 år senare kan värma...
Angående mitt förra inlägg....
Jo jag skrev ett litet meddelande till killen som ville bli min vän via facebook och fråga hur han tänkte...
Bara undrade varför han vill ha en kontakt då han inte varit direkt trevlig mot mig i skolan...kändes bra att få det sagt! ....Och vet ni vad... jag fick svar!
Han skrev tillbaka att han inte riktigt kom ihåg men om han hade varit taskig och jag mått dåligt av det bad han så jätte mycket om ursäkt...
Det är konstigt hur en sådan liten sak som ett skrivet ord kan få en liten tagg som suttit fast att lossna. Denna killen var ju min första dejt och sedan blev han så taskig.... men han har bett om ursäkt.
Jag kan nog inte skaka av mig allt jag hörde, nästan 15 år senare sitter vissa små taggar kvar trots att jag hört att jag är vacker (och utseende är inte det viktigaste) så är det så lätt att höra de där små rösterna i huvudet som talar om att man inte duger, att jag är det tre F:en Ful, Finnig och Fet...
Som sagt ... det finns naturligtvis massa faktorer som jobbar för att vi kvinnor inte ska få känna oss nöjde med våra utseenden och jag ska nog inte ens börja med den diskussionen ...
Jag är nöjd idag, jag är lite gladare idag för jag har fått en ursäkt idag :)
Äkta kärlek ----
En berättelse om äkta kärlek...
Ett minne, men inte mitt. En historia , men inte min.
Men jag vill skriva ett par rader om hur vacker och hur stark kärlek kan vara.
De träffades på västkusten, de var unga och vackra, men hon hade en dotter. Hon var ung, ogift och mamma, vilket var lite utav en skandal på den tiden. De blev dock kära, de gifte sig, de skaffade fler barn.
Som i alla äktenskap fanns det bättre stunder och sämre, det fanns bra tider och dåliga, men de gick igenom de tillsammans. Det fanns säkert gånger de inte var så lyckliga, varken tillsammans eller som personer, men de kämpade och tog sig igenom det.
Sedan blev hon sjuk...
Demensen tog henne tidigt, den förändrade henne och obarmhärtigt lät den familjen se på medans den tog bit för bit. Han försökte hålla henne kvar, han försökte ta hand om henne, men tillslut gick det inte. Från att ha spenderat så många år tillsammans med gemensamma rutiner, med sin trygga rytm , så fick hon flytta in på ett hem.
Tillslut fanns det inte många bitar kvar av henne, men han försökte länge leva på de få stunder hon tittade fram . Han försökte även träffa andra som kunde fylla tomrummet hon lämnade efter sig.
Min mormor trodde inte på gud, för henne var döden slutstationen och något okänt, något skrämmande kanske?
Det fanns så många gånger på hemmet döden stod vid hennes sida, men hon klamrade sig envist kvar, hennes huvud var kanske svagt, men hjärtat starkt. Kanske gav morfar henne lite av sitt eget hjärtas styrka för tillslut orkade inte det längre.
Min morfar gick bort vid Valborg, min mormor var vid det här laget helt borta och reagerade inte på tilltal osv. , men när mina mostrar berättade för henne att morfar hade gått bort så reagerade hon, hon blev upprörd.
Den tionde juni, sex veckor efter att morfar gått bort, så somnade mormor in. Det var som hon hade väntat, som om hon ville att han skulle gå först in i det okända, för att kanske skulle stå och vänta på henne på andra sidan...
Jag älskar mina morföräldrar och saknar dem, men jag hoppas de har det bra där de är
och ser vilken inspiration deras kärlek har varit.
